'

Har ni någon gång varit med någon med vetskapen om att det bara är för stunden? Det är en speciell känsla. Att ligga i någons armar och veta att det inte kommer att vara för alltid. En sommarflirt eller någon man hoppas på, men ändå finns det en viss magkännsla som talar om för en att det finns ett slut.
Så bitterljuv blir en sådan tid. Du passar på att njuta fullt ut eftersom du inte vet när det tar slut men du kan inte riktigt slappna av när du vet att du inte kommer ligga i den famnen resten av ditt liv. Du kanske inte ens ligger där imorgon.
Jag minns exakt den känslan men inser hur svår den är att beskriva.Jag kommer ihåg när jag vaknade 
upp av en rörelse i en mysig liten lägenhet och kände mig så speciell. Då trodde jag att det var så här jag skulle ha det resten av mitt liv. Bara vara där. 
Jag trodde Han var mannen i mitt liv men ändå kunde jag inte sluta fundera på om detta verkligen var det jag ville och om det skulle hålla för alltid. Så liten och ovis.

Jag låg i sängen en kväll och skulle somna när jag vände mig om och tittade på Han som låg bredvid och just i det ögonblicket insåg jag – det här blir min sista natt i denna säng. Jag flätade mina händer i hans och lät hans läppar röra mina trots att jag visste att när jag går imorgon så kommer jag aldrig mer att komma tillbaka. Och så blev det. Det var nog trotts allt det bästa.Tankarna försöker lura mig och ta fram alla anledningar att jag skulle stannat kvar, men någon stanns långt inne vet jag att det inte var vad jag ville. Jag minns hur jag ville göra slut på allt snabbt men att fegheten slog in och jag bara lät tiden gå. Nu är det över och jag ser bara framåt..
Det var bäst att det blev som det blev trotts allt..

Det kändes ibland sorgligt då och det känns ibland sorgligt nu. Men jag minns varenda andetag. Jag minns formen på händerna och exakt hur leendet såg ut, jag glömmer inte någon som varit nära. Det var vackert och sorgligt på samma gång. 
Alla dessa människor..